Här är så vackert. Jag är ensam.
Skönhet omger mig. Grå som sagan,
lyser som legender.
Se själv. Det
är en tavla. Molnen rör sig
och bilarna. Men kom
tillbaks till tavlan:
Inga människor att tala om.
Vissa hörs. Jag är ensam.
I fjärden ligger ett rike sjunket.
En kungahövding häver sig
ur vattenbrynet.
Vilar sig bland strandbanksstenar.
Ser sig omkring och fnyser. Han
är ensam, ibland ambulanser.
Och det är ingen som vill se det.
Ingen hör detta fjärran larm och buller.
Det är arvtagarna som plaskar i kaffe
och löser upp skorpor.
Livlösa glasstårtor. Ah! Det värmer! Gott!
I fjärran ligger det ett rike sänkt.
Försjunket, som jag själv försjunker.
Snart har kläderna torkat:
Snart går kung på torran land
och jag är ensam.
Snart far jag härifrån.
Res snart.