Movitz med flor om armen, hålt!
I en mörkblå kolt,
kommer han så stolt.
Svart väst, gröna byxor, nå!
Gult gehäng, hå hå!
Och stövletter på!
Varfrån kommer du nu Movitz? Ditt öga det blöder.
I gevär! Från Gravölsgår'n på Söder.

Jag har stått i fyra timmar jämt,
skuffat mot och klämt,
korsgeväret skämt.
Krögarn i Gravölsgår'n, den hund,
far på Gröna Lund,
slog en tand ur mund.
Se på när jag talar tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten.

Vad harm! Mitt öga går i gråt;
Uppå denna stråt,
såg jag Charons båt.
En nymf uti Fröjas gård,
döden, grym och hård,
lämnat i hans vård.
Gretgen ned på klädsfabriken; Du henne ju kände,
gutår, är en ängel nu, min frände.

Gretgen, ack! Hon till svepning har
fina bolstervar;
Täckt sin slöja drar.
Dess hand för en frisk tulpan;
Skada att dess blan
lukta litet tran.
Nattyg, klippingshandskar, fransar dess vålnad utfira;
Kärlek bryter vid dess ben sin spira.

Min nymf, hon skull' förlovad bli;
Fästman står, låt si,
vid artilleri.
Kapten heter, vänta, hör;
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En nymf, vacker, hur jag henne för ögat nu vänder,
högt bröst, kullrig länd, och vita händer.

Den eld som utav himlens hand,
gör naturens band,
i båd våg och land,
brann här; Se i vår klenod,
se i detta blod,
Fröjas ärestod.
Hon kall, låt oss alla varma i hjärtat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara.