Liksom en herdinna högtidsklädd,
vid källan en junidag,
hopletar ur gräsets rosiga bädd
sin prydnad och små behag,
och ej bland väppling, hägg och siren
inblandar pärlors strimmande sken,
inom den krans i blommors val,
hon flämtar med lekande kval.

Så höljde min nymf på Floras fest,
ett enkelt och skiftat flor,
då hon utav Mollberg bjuden till gäst,
ut till Första Torpet for.
Det torpet lilla strax utom tull'n,
där kräftan ljustras röd ur kastrull'n,
och dit Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor drar.

Helt tunn i en nankinströja snörd,
vår Ulla sitt intåg höll;
tunt lyft av sefiren, halsduken rörd
i vicklade skrynklor föll;
dess front sågs ej i bucklor mer spridd,
och nymfens kjortel, knappad i vidd,
ej vådligt mer i ögat stack,
och skon bar nu ingen vit klack.

Märk, mellan gärdsgårdars krökta led
hur torpet det sluttar ner;
till vänster bland granars mossiga hed
den vägen man rundad ser,
där bonden tung med rullande hjul
illfänas till sitt rankiga skjul
och i solgången hinner fram
med kycklingar, kalvar och lamm.

Just där inom torpets höjda gräs
på granrisat farstugolv
steg Ulla ut ur sin gungande schäs
en söndag, så klockan tolv
vid pass då åskan Jofur bestämt
och Dandryds klockor pinglade jämt
och tuppen gol i källarsval'n
och svalan flög långt in i sal'n.

Nu började tumlarn gå ikring
och Mollberg han damp av stol'n;
vår nymf med sin arm och blixtrande ring
slog tallstrunten ut på kjol'n.
Herdinnan trumf i bordet hon slog
och kjorteln över axlarna drog;
och mor på torpet, utan krus,
måst borga vårt herrskap sitt rus.

På backen mot luckan hästen gul
uppreser sin man i sky,
så korg och blankarder, skenor och hjul
med lossnande skruvar fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos
och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjälpt som en fru,
med Mollberg hon snarkar ännu.