Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva,
Skjut skrufven in;
Pip och kuttra som en turturdufva
För makan sin;
Släng din Peruk och bulta din Hjessa,
Blif ej svartsjuk, blödig och rädd;
Lät mina ögon tårar prässa
Uppå Ulla Winblads bädd.

Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
Mitt hjerta känn,
Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer,
Och svider sen.
När jag ser dig så tänk at jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner
At mot kärlek finnes tröst.

Men mitt öga ser som i en dimma
Just Fröjas graf;
En Paulun kring hvilken Lampor glimma.
Drag skorna af;
Helga det rum der skönheten kastar
Sina Liljor döden til rof.
Du min Vestal til målet hastar,
Och min själ är i behof.

Si den hvita barmen hur han flämtar.
Knäpp litet grand.
Si hur hon sin Myrten-krona hämtar
Utaf min hand.
Si hännes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hännes sång om jungfrurs öden;
Hör du, hör du Fader Berg?

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utaf;
Nu skal du dö, min Nymph jag tigger
Qvickna åter i din graf.