Vår Ulla låg i sängen och sof
Med handen under öra,
Och ingen mer än Krögarn fick lof,
På nyckelhålet röra.
Utan för på krogen, Bror!
Var det så tyst som om natten;
Intet öl fans, om du tror,
Nej knapt en droppa vatten.
Tyst på tå så nöjd och quick
Kring sängen gubben vandra,
Tog på täcket, log och gick,
Och hviska vid de andra.
Ulla snarka,
Frös och sparka,
Täcket öfver hufvud drog;
Kröp inunder
Med et dunder
Vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
På fönster-rutan glittra;
I taket på sin pinne i bur
Ren Krögarns hämpling quittra;
Vid Zephirens ljufva fläkt
Fönsterna darra på haken;
Ulla blef ur sömnen väckt,
Men kunde knapt bli vaken.
Af och an hon kasta sig,
Och svängde kring med armen;
Gret i sömnen bitterlig,
Och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
Än hon fatta
I Sängstolpen och i stoln;
Tog fram skona,
Och på rona
Knäpte underkjoln.

För Spegeln Ulla stänkte sin barm,
Med vin och rosen-vatten;
Sen knöts et pärlband kring hännes arm,
Och flor kring schäfer-hatten.
Liksom när på Paphos ö
Kärleks-Gudinnan upvaknar,
Allting tycks i vällust dö,
Och sorgen blott man saknar;
Likså Krögarn mer och mer
Af ångst och vällust stamma,
Då vår Ulla satt sig ner
At sina lockar kamma.
Folk och näring
Och förtäring
Glömde gubben i sitt qual,
Debitorer,
Creditorer,
Majshus och Fiscal.

Kring Ullas hjessa pudrad och grann
Nu flögo trenne Gracer;
Cytheren sjöng och kärleken brann
Bland lockar, flor och gazer;
En Zephir mot spegeln flög
Fram med en örslef och spada,
Och en ann sin vällukt smög
I lockar och pomada;
Med en tång en Cupidon
I spisen satt och flåsa,
Brydd' en ann' i vredgad ton,
Höll på et eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
Qval och nöjen
Skifta prägtigt om hvarann;
Krögarn blunda,
Mer han grunda,
Mer hans hjerta brann.

En ängla hy, en leende mund,
Et blottadt bröst af våda,
Ach! himmel, ach! hvar tima och stund
Nytt paradis bebåda;
Men af all naturens pragt,
Hjertat til vällust och plåga,
Röjde mest sin ljufva magt
Två ögons vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes alt,
Och blunda hon med öga,
Rördes blodet varmt och kallt,
Med suckar til det höga.
Maken tunga
Til at sjunga,
Och en röst så skär och klar,
Och så böjlig,
Fins omöjlig;
Det sad' Krögar-far.

Nej aldrig såg man Krögarn så fatt,
Så kär, en peine, och nyter;
Kring Ullas ben på stoln där hon satt,
Han strumpebandet knyter;
Drog på skon, och af och an
Smorde med borsten på lädret;
När hon jäspa, jäspa han
Med näsan högt i vädret.
Hännes hals en rutig duk,
Af brandgult silke höljde,
Och dess barm så hvit och mjuk
De yra lustar döljde;
Håret hängde
Och sig slängde
Uti mörka bucklor fritt;
Tröjan spänder
I små ränder
Skifta rödt och hvitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
Med Pontac öfverslagen,
Sprang in i krogen, fylde en kopp
Med fin likör för magen;
Sockerskorpan til sin sup
Såg man den sköna nu bryta;
Astrild brann i glasets djup,
Och Bacchus på dess yta.
Nu fick alt en ny natur,
Ny frihet, lust och lycka,
Från en rik med silfver-ur
Til Tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
Öl och viner
Ge en Guda frögd. Gutår!
Slikt herberge
Ej i Sverge
Fås på många år.

Men himmel ach! hur bytes alt om!
Bäst Ulla ömsa stubbar,
I dörrn på tröskeln, gissa hvem kom,
Jo fyra halta gubbar:
En med värja sned och vind,
Och med en tågstump den andra,
Och den tredje som var blind,
Tog Nymphen bort och vandra.
Himmel ach! hvad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar;
Hvarje gäst satt blek som lik,
Och krögarn fälde tårar.
Qvar på bänken
Fram om skänken,
Där står Ullas Bränvins-glas,
Tomt och spruckit
Och utdruckit.
Så slöts vårt Calas.

Farväl min Nymph! Apollo mig skänkt
Din sköna bild at måla;
Nu går du bort, sen länge du blänkt,
Och fått min duk bestråla;
Men kring Fröjas fria fält
Sjunges ditt lof vid cymbaler,
Liksom Vestas lof så gällt
Sjungs af de små Vestaler.
Hölj dig med ditt hvita dok,
Spinn kammull på din slända;
Spinn och sjung och läs din bok;
Din Sol kan återvända.
Tiden lider,
Dagen skrider;
Tro at lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
Snart dig svingar
I sitt paradis.