I går såg jag ditt barn, min Fröja,
I Yxsmeds gränd,
Klädd i en svart garnerad tröja,
Så snörd och spänd;
En kullrig vidd af många stubbar,
Bjäfs och granlåt och flärd.
Men i dess fjät såg jag två gubbar
Med långa svärd.

Hon vände sig, och floret fläkta,
Tyst af och an;
Dess ögons glans, så dyr ägta
Bland tårar brann.
Et qvinligt öga fullt med tårar
Och en darrande röst,
Säg mig hvad mer til ömhet sårar
Et manligt bröst?

Från topp til tå min Nymph jag granskar;
Bedröflig syn!
Hopknäpta sträcks två klippings-handskar
Med bön til skyn;
Dess kjortlar rycks och uret stannar,
Perpendikeln sprang af;
Och Nymphen sjelf den krans förbannar
Som Fröja gaf.

Du stränga magt som kärlek dödar
Med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar,
Och hon blir fri.
Kring templet hännes ögon hvälfva,
Där hon Themis nyss rönt,
Fast Politiens drottar sjelfva
Dess hjessa krönt.

Så skynda dig at Fröja lyda;
Glöm afunds hand;
Lät nöjets bloss din himmel pryda,
I Paphos land.
Gå, tänd och dela än en lusta
Som naturen ger lif;
Gråt intet mer, håll upp at pusta,
Och lycklig blif.