Nu har jag flera lärda skrifter läst
som handlar om naturen
Och kommit fram till det att människan är specifik.
Det som en människa gör till till något särskilt
är förvisst kulturen
Det finns bland andra skapta varelser ej någon slik.
Ty bland de varelser som saknar själar
och lever livet i okunnighet
Som stirrar dumt och andras in med gälar
finns inte alls nån mänsklighet.

Bland djuren härskar måttlös anarki
och alla stjäl som skator
Dom har ett dumt och oklokt sätt
att lösa ett problem.
Men människan konsulterar tvärtemot
en duktig psykiater
För att få bot för sina allergier och eksem.
När älgfar kutar planlöst kring i skogen
och tugger i sig utav löv och barr
Styr människopappan sina steg mot krogen
att bättra på sin magkatarr.

Från det att människan var någonting
som gick på alla fyra
Har hon nu långsamt rest sig opp
och går omkring på två.
Så att hon snappt kan kila in till sig
och leva som en myra
I hus som tyckes upp till herren gud i himlen nå.
Men djur är faktiske ena jävla klantar
som jämt och samt gör bort sig överallt
Och inte har dom vett att bära vantar
när det om vintern blåser kallt.

I stallet kossor brukar stå
och glo idisslande på säden
Dom vänder åter samma gamla tugga ut och in.
Blott till det yttre liknar detta våra riksdagssammanträden
Där man om allmän egennytta ivrigt lägger vinn.
Visst är det fred som präglar militären
när som till tänderna vill rusta opp
Visst är det fredens bild man får av hären
av framtid kärlek tro och hopp.

Visst är det själens blyga sympati
ej djurisk lust som drager
När man mot fnaskkvarteren
någon gång sin kosa styr.
Visst är det män från gamla kulturella fina samhällslager
Som trycker piff och puff och paff och liknande lektyr.
Men bland de varelser som saknar själar
och lever livet i okunnighet
Som stirrar dumt och andras in med gälar
finns inte alls nån mänsklighet.