Sudda sudda bort din sura min   Det var en lite pojke som jämt var arg och sur. Han ville inte skratta, det var en trist figur. En dag sa pojkens mamma: "Klä på dig lille vän. Du får gå ut och leka med Annika och Sven" Då tog han på sig rocken men allra allra sist så tog han på sin sura min, så arg och dum och trist. Men då sa mamma: Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Munnen den ska skratta och va’ gla’. Munnen den ska sjunga tra la la. Munnen har du fått för du ska tralla, Sudda, sudda bort din sura min. På morgon när han vakna’ då var han rar och snäll och när han klädde på sig då hördes inget gnäll. Han började med tröjan och skjortan i en fart, sen tog han på sig byxor och strumpor ganska snart. Sen tog han på sin sura min, så arg och dum och trist. Men då sa mamma: På fredag ska man städa, det gör varenda tant och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant. Hon fejade i sovrum och trappa och tambur. När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur. Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist. Men då sa pojken: Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Munnen den ska skratta och va’ gla’. Munnen den ska sjunga tra la la. Munnen har du fått för du ska tralla, Sudda, sudda bort din sura min.