Fattig bonddräng   tekst: Astrid Lindgren,  musik: Georg Riedel  från: 'Emil i Lönneberga' Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå. Dagar går och kommer, medan jag knogar på Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär. Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snuss och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus. Sen när jag blitt livad, vill jag tampas och slåss, vila hos en flicka vill jag också förstås. Sen så kommer söndan och då vill våran präst, att Jag ska i körkan men då sover jag mest. Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen. Så går hela veckan alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår. Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö. Står där, fattig bonddräng, invid himmelens port, lite rädd och lessen för de synder jag gjort. Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss. Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås. Men då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit' Jag har sett din strävan och ditt eviga slit. Därför, fattiga bonddräng, är du välkommen här. Därför, fattig bonddräng, ska du vara mej när. Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud, och sen klär han på mej den mest snövita skrud, Nu du, säger Herren, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.